Ett behov av att skriva


Nu var det länge sedan jag hade något vettigt att skriva, och jag kan väl inte säga att jag har det nu heller, men det går framåt.

I morgon skall vi besöka ”Bryggan”, som är en kommunal verksamhet, och se om det kan vara någonting för mig att vara på, eller om det kommer att bli så att det är för långt. Det känns nästan så, jag tror inte att jag kommer att ta mig till Hallunda själv. Men värt att titta på i alla fall. Lika så, så skall vi i morgon se om det finns några fonder som går att söka. Skall bli spännande. Det finns ju så mycket som en inte vet någonting om.

Men på torsdag, då, då skall jag hälsa på jobbet. Där har jag snart inte varit på ett år, så det känns som att det äntligen är dags att ta sig dit. Idag känns det så i alla fall, jag hoppas att den känslan håller i sig, att det blir positivt att träffa alla, och att det kommer ge mig energi att orka mera.

Den 11/2 skall vi också ha möte på jobbet, med försäkringskassan, vilket känns väldigt bra, att det faktiskt börjar komma igång.

Det finns bara en sak som jag inte är lika glad över, och det är att det tar sådan tid för Lukas att få en kontaktperson. Att det blir Nej, efter Nej, och besvikelse efter besvikelse.. Men kanske kommer det snart. Jag hoppas att de ligger på, och att de försöker sitt yttersta, för Lukas är verkligen en person som behöver få komma ut, göra roliga saker, och få träffa en äldre människa som han kan lita på. Det behövs fler personer i nätverket kring honom. Men det kommer. Jag skall inte älta det.

Men som sagt, saker och ting går framåt, och lika så är det nog med mig också för tillfället. Det känns bra. just nu.

När det är tyst


När jag har tid att tänka och fundera. Då sätter jag mig här, stilla sittandes med fingrarna på tangenterna och försöker få ner någonting vettigt. Men har inga krav, det måste inte vara något som andra kan läsa, det måste inte vara någonting vackert, det är ingenting som skall publiceras mer än här. Tiden försvinner och tankarna går vidare till annat.

Och så var det de där med julen


och julledighet. Jag tror att det har gått bra, från och till bättre och sämre. De senaste dagarna så har ångesten krupit ikapp mig, och har stoppat mina tankar totalt. Kanske är det så det är, när det är mycket som sker dagen innan, eller om det är någonting annat som styr vilka dagar som blir bra och inte. Jag vet inte.. Men idag är en sådan dag, då ångesten har mig i sitt grepp, och jag inte kan fokusera på någonting. En dag då tankarna försvinner, och jag blir närmare mitt insjuknande, även om jag vet att det kommer gå över. Förhoppningsvis redan i morgon

Och vad får barnen för hjälp?


2 Barnen

Nu börjar det hända saker och ting här hemma. Louice träffade igår sin kontaktperson, och det verkar som att det kommer bli ett bra samarbete. Dock var jag ej själv med på mötet, då jag kände att det skulle bli lite för mycket för mig. Jag fick även höra, att det börjar ordna till sig för Lukas. De har hittat en person som de tror kan passa. En tjej på oviss ålder, men som Lukas kommer att få träffa under vecka 2. Det tar sin tid innan allt kommer igång, men jag är glad över att vi ändå kommit så långt som vi har, trots den tid som gått.

Kuratorn är inkopplad på båda barnen. Nu var det länge sedan jag hörde något ifrån henne, men jag hoppas att de fortfarande håller kontakten, då jag vet att barnen behöver det. Speciellt Louice behöver få prata av sig om det som hänt runt omkring. Och också få höra att det inte är hennes fel att det som hänt, har hänt.

Jag skall ringa och kolla upp det idag, om jag känner att jag hinner. För detta är någonting som måste fortsätta även efter det att höstterminen har slutat.

Lika så, kommer utredning av Louice påbörjas i januari, då skall vi se om hon har någon neuropsykiatrisk nedsättning, Lukas har ju sin ADHD, och får ganska så mycket hjälp i skolan och med hjälp av hjälpmedel, men ännu så har Louice ingenting, och har därför inte den rätten, även om en tycker att det borde sättas in mer hjälp, då det märks att hon inte klarar allting lika bra som alla andra i den miljö som är. Men det blir i januari. Det är då. Inte nu. Nu gäller det att ta en dag i taget, och inte stressa fram allting.